Ja det är väl ungefär så det känns!

Här står man, 20 år gammal som på en balansplatta. Utan bostad och utanframtidsplaner. Låter bara där som om man är fullkomligt misslyckad. Så vill jag dock inte se på saken. Precis i denna sekund sitter jag vid köksbordet hemma hos min mamma och pappa och skriver på min mammas dator, då min är paj. Det är den 24 maj år 2012, man säger att jorden ska gå under detta år. Det vill man ju dock heller inte tro på. Inte en dag som den här. Solen ligger lågt på himlen och utanför är det helt grönt. Det är sommar. Utan tvekan.

Jag låter som en poet.

Att det ska vara så svårt för en att komma på det man vill göra. Vad vill jag göra med mitt liv?
Jag kan göra vad jag vill. Det finns inget som hindrar mig. Ändå så ska det vara så svårt!
För mig handlar det om att välja. Det är just det att man måste sortera bort saker. Allt kan man inte göra. Prioritera kallas det. Att prioritera är inte min starkaste egenskap. Jag vill gärna vara bra på allt och inte göra fel. Det är något som känns jobbigt. Även om vi alla vet att ingen människa är perfekt.

Kanske är det så att vi sätter för höga krav på oss själva. Som alla dessa bloggande småbarnsmammor (som jag av en slump kommer att tänka på). Det är ju inte rimligt att ha hand om två småttingar, blogga, sköta ett famlijeliv, umgås och vara social med vänner och sina nära, sköta ett hushåll med allt vad det innebär och samtidigt vara den "perfekta" mamman. Eller?

Inte kan det vara meningen att det är så det perfekta livet ska se ut.
Lustigt med det hela är att vi andra människor gillar att läsa och titta på alla dessa bilder och updates. Vare sig det är bloggar eller facebook.

Kan man säga att det är både på gott och ont? Det finns inget gott som inte bär något ont med sig, eller vad brukar man säga?

Oj oj oj, vad det är mycket som poppar i hjärnan när man sitter och skriver såhär. Det är som en stig i skogen som snabbspolas och kan byta riktigt när som helst. Ibland tvära svängar och ibland mjuka. Det ena leder till det andra.

Men vad gör inte människan för lite bekräftelse? Det ser vi tydliga svar på i alla bloggar som finns på nätet. Det finns inga gränser. Vem som helst kan gå hur långt som helst utan att det går att sätta stopp. Vi har skapat något som vi inte kan kontrollera. 

Och mitt i allt detta; jag. Jag som inte vet vad jag ska hitta på här näst i mitt liv. 
Dock kan vi inte lösa den frågan ikväll här vid köksbordet hemma hos min mamma och pappa.
Den får förbli obesvarad ikväll. 

Samtliga bilder tagna från Google


.